På gränsen mellan Nordsjön och atlanten, väster om Bergen och Skottlands nordligaste utpost, där ligger en ögrupp som legat mig galet varmt om hjärtat ända sedan jag var på besök för första gången 1995.
Man kan beskriva den som ett mellanting mellan Norge, Bohuslän och Jämtlands kalfjäll.
Just det! Det är Shetlandsöarna jag har i åtanke.
I maj 2019 fick jag äntligen chansen att återigen besöka dessa öar, denna gång för att se dem från havsnivån. Jag följde med Nautopp Kajakcenter Grebbestad på deras Shetlands expedition 2019. Efter att ha flugit, åkt bil (jag reste med Torbjörn och James och alla våra kajaker) och färja landade vi i Lerwick klockan åtta på morgon. De andra i gruppen hade flugit till Shetland. Sedan bar det av till vandrarhemmet där vi skulle bo den första natten. Vi träffade de andra deltagarna och hade lite pyssel. Det skulle fixas en del käk, och ordnas lite med ompackning och sådant. Jag måste säga att det är en intressant upplevelse det där med att handla mat i ett land man inte riktigt är van vid, det kan ju kännas lite krångligt i en främmande butik här hemma. Här är det helt annorlunda, så det var lite spännande att se vad för mat jag skulle få till. Vad som slagit mig redan var stadens ”livskraft” och känsla av trivsel. På kvällen var vi och käkade på en av de relativt nya restaurangerna vilket var en fantastisk upplevelse. Gott, välkomponerat, grym service och fräscht. Som sagt en fantastisk start på denna tur!
Nu väntade paddlingen dag 1. Som man kan vänta sig på dessa öar så var det lite grått väder med inslag av regn, det ligger ju mitt i havet så det är alls inget konstigt. Vädret var kanske inte helt optimalt för våra guider som skulle planera turerna, vi hade nordligt till nordvästligt väder. Om man kikar på kartan ser man att ögruppen har en utsträckt form som ger bra väderskydd både från väst och öst, det är bara att byta sida på ögruppen. Däremot är det inte speciellt skyddat från norr.
Nåväl, de hade hittat en lämplig rutt på öns västra sida. Vi la i på ett ställe som heter Brigde End på ön Burra.
Det var med en känsla av befrielse, återbesökarens lycka och aning pirr som det till sist bar iväg. De flesta av oss insåg nog att när vi så småningom rundade Burras sydspets så skulle vi få känna på kraften i Atlanten, men där vi nu var det i det närmaste bleke (vindstilla på bohuslänska).
Naturen här är som jag tror många vet speciell, jämfört med våra paddelvatten. Här finns det branta klippor rakt ner i vattnet och när man som vi kommer glidande på havet så kommer vi åt grottor och överhängande klippor som var välkommet på vårt första lunchstopp. Eftersom det regnade var det rätt skönt att krypa intill klippan för lite skydd, detta trots James varning att det kan ramla ner saker från klippan.
Som jag nämnde tidigare hade vi alla nog en fundering på hur det skulle bli runt hörnet, nu närmade det sig. Väl på sydspetsen var sjön rätt grov men tämligen lång. Vi alla hade ju lånade kajaker så det var ingen som riktigt var van vid sin. James lägger ofta in utveckling och färdigheter när han är ute och här bjöds ju ett fint tillfälle att testa hur det känns. Vi gick alltså ut och kände på det men det blev ganska klart att det inte var läge att fortsätta längs västsidan. Vi vände alltså om och gick längre öster ut, följde East Burra upp för att sedan snirkla oss ut västerut. När vi kom upp till norra delen av Burra bröt solen igenom, den där underbara känslan när man går från vått och grått till sol i ansiktet. Vi landande så småningom i en skyddad vik på södra delen av Hildasay. Nu var det på riktigt, tälten upp, mat lagades och vi var på tur! Härligt!
.
Dagen därpå fick vi möjlighet att gå på utsidan där vi igår hade vänt och nu kom de första nära intrycken av de stora branta klipporna rakt ner i havet. Under dagen kom det till och med lite tidvatten som ökade spänningen. Inget farligt men lite mer koncentration var nog bra och vi delades in i par. Vi tuffade vidare och hade nu rundat ön väster om East Burra och satte kosan söder ut mot St. Ninians Isle.
Det började nog kännas lite hos oss alla att det var bland de första dagarna och intrycken var många. På av våra kortare stopp fick vi syn på och hörde lamm som bräkte mer än vanligt. Anledningen var rätt tydlig, de hade trillat ner och hittade inte tillbaka upp till sina mammor som stod där uppe och bräkte och lockade.
Vår rättrådige och handlingskraftige guide, Torbjörn alltså, paddlade resolut in och hämtade de två små. Förde dem i sin sittbrunn runt en liten udde och knotade upp för branten med dem och återföreningen blev verklig. Senare på kvällen berättade en av fårdrängarna att de miste några lamm i veckan på detta sätt, alltså att det föll över kanten. Nattens lägerplats blev den fantastiska strand, en s.k. tomboola beach (osäker på stavningen). Vilket är en strand som försvinner under vinterns stormar, men återuppstår vid lugnare väder. Otroligt vackert läge men helt klart är det ovant att tälta på stranden. Den tredje dagen på denna tur blev söderut runt ön, trånga passager, grottor och stacks hade nu nästan blivit en vardag. Nej vi var inte less på något sätt. Längst ut fanns som en kanal som slutade i öppet hav med ganska stökiga förhållanden, i alla fall i jämförelse med innanför. Här fick vi ytterligare träning i hantering av kajaken i havsmiljö. Det är en fantastisk känsla när man till sist bara låter kajaken röra sig, inte hålla emot eller kämpa. Att inse att om jag bara sitter rakt upp, en aning framåtlutad (så känns det i alla fall) så går detta fint! På tillbakavägen blev det en aningens smakprov på att landa i surf, det var inge våldsamheter men intressant ändå.
Nu åter till Lerwick, en dusch, kanske en pint på någon pub och sedan middag.
Nästa etapp blev en aning längre norr ut fortfarande på öns västra sida. Om ni kikar på en stor karta över Shetland så var vi nu längst in i den stora bukten mitt på västkusten av ögruppen. Startplatsen var en liten båthamn strax nordväst om Roesound. Nu skulle vi få se grottor! Väder och vågprognosen gav dock inte stora förhoppningar att vi skulle kunna gå in i dem. All right vädret är inget vi rår på så vi får ta det som det kommer. Väl iväg känns det återigen fantastiskt, nu har vi dessutom vant oss vid våra båtar. Vi skall nu i princip paddla runt ön Muckle Roe. Väl på nordspetsen av ön ser vi att det ser riktigt bra ut så vi fortsätter ner längs västkusten. Ok nu snackar vi grottor, och vi kan paddla in i dem, detta är en helt galen känsla. Vi känner ju hur havet rör sig men inte så det hindrar oss från att gå in i grottorna. Jag får känslan av att två uråldriga väsen, jättar, som möts. Det dynamiska, rörliga och kraftfulla havet som möter den stadiga, trygga och lite saktfärdiga jätten urberget. Ja jag måste erkänna att jag ryser när jag nu skriver detta och minns! Vi paddlar nu runt med ett slags fånigt leende av eufori och en ständig ström av: aahhhhh och ohhhh hörs. Till detta kan vi lägga klart vatten där vi ser skogar av kelpliknande tång som sakta vajar, ja det är verkligen en upplevelse! Efter att ha rundat Muckle Roe viker vi av söderut ner till Papa Little och hittar en fin strand med upphöjda tältplatser. Sagolik utsikt även här.
Nästa dag blir nästan likadan när vi tar oss runt Vementry i dessa magiska paddelvatten. Vi bekantar oss lite med mussel- och fiskodlingar, efter lunchen på Vementry tar vi oss upp till en postering från andra världskriget, magisk utsikt över gårdagens paddling och även lite av vad som komma skall, spänningen stiger. Så småningom inser vi att vi tagit oss ett helt varv runt ön och landar på en liten strand för vår sista natt ute. Det blir några som tältar på stranden och några uppe på gräsmarkerna. Vädret har varit med oss och vi har haft det mesta. Imorgon blir det ner till Aith för avslut på denna deltur. Väl nere i Aith efter en del skön havssurf, landar vi och börjar packa ihop våra grejer medan Torbjörn och James kör för att hämta vår andra buss. Nu kom det lite snö så hela väderspektrat var täckt.
Återigen tillbaka på vandrarhemmet Isleburgh house i Lerwick, nu har vi en dag kvar för paddling och efter lite resonerande landar vi på att ge oss ut på östra sidan. Vi tar den lilla färjan från Lerwick över till Bressay, nu är det fågelberg på gång! Vi skall ta oss ut till fågelklipporna på Noss. De är kända för sina kollonier av bl. a. havssula (gannet), stormfågel (fulmar) och labb (skuar). Det är bara några exempel på alla fågelarter på klipporna och i luften.
Det dröjer inte länge innan vi ser labbarna attackera andra fåglar i luften för att de skall ge bort sitt byta, vi har inte nått fram till fågelberget än men det känns tydligt att det är nära.
Att runda klippan för att se fågelberget torna upp sig är en overklig känsla. Det är högt, jag vet inte hur högt men det rör sig om 100m eller till och med 200m. Det säg vara 25-30 tusen fåglar och då pratar vi om havssulorna, sedan är det grisslor, alkekungar, lunnefåglar, labbar etc. så vi kan verkligen tala om myller. Föreställ dig att sitta i en kajak, bokstavligen på havsytan med detta skådespel runt. Om inte detta sätter sig i minnet, om man har minsta lilla natur och fågelintresse, så vet jag inte vad som gör det. En underbar avslutning på detta paddeläventyr.
Jag vill avsluta med att väldigt kort försöka beskriva Shetland, då inte naturen, jag upplever en fantastisk kultur med ärligt trevliga människor med en framtidstro.
Nu när jag strax före jul 2019 sitter och skriver detta önskar jag verkligen att tomten har med en biljett till 2020 års expedition.
Ja jag vet, men önska kan man ju alltid!
Tack för du tog dig tid att läsa och hoppas du kommer få uppleva något liknande!
Gott nytt år på er!
